Sonen väcker mig på morgonen. Vill umgås, se på tv, dricka välling. Jag talar om att det är dagisdag idag. Han blir ledsen som alla andra morgnar dem här veckan. Vill inte åka dagis. Han vill vara hemma och leka idag. Vanlig 3 års trots? eller en längtan efter att vara med sin mamma? Eller kanske både och?
Jag sover dåligt på nätterna och sen upp tidigt med barnet om morgnarna. Är så trött så ögonen grusar sig, dricker massvis med kaffe och det hjälper något. Jag blir lite piggare men inte tillräckligt för att orka en hel dag med min busiga son.
Min mamma säger att det är viktigt för barn som har stora förändringar i sitt hem att få komma till dagis, för där är allt som vanligt i alla fall.
Jag litar på vad hon säger, måste nästan tro på det, för att orka, för att inte ta illa upp när sonen skriker när han lämnas på dagis.
En halvtimma kvar innan jag lämnar honom nu, kaffet är slut i koppen. Dags att börja morgon rutinen.

du vet väl att mamma aldrig lämnar dig?

http://youtube.com/watch?v=kRO7PxiIkeg

Ligger i huset, i sängen. På hans sida av sängen. Han är på jobbet. Jag ser att han har tagit av sig ringen, den ligger på nattduksbordet tillsammans med historieböckerna han brukar läsa innan han somnar.
Han måste alltid läsa innan han sover. Spelar ingen roll om det bara är en sida eller två, även fast han är trött, så måste han läsa.
Jag är här för att packa ihop mina saker.
Byrån, som jag tog med mig till lägenheten för två veckor sen, plockade jag ur alla lådor och la upp på matsalsbordet. I helgen ska han ha kalas för vårat barn och då ska alla grejer vara borta. Jag orkar egentligen inte ta med mig sakerna, vill lämna kvar allt. Sakerna är mina, men vet inte vart jag ska lägga allt i min nya lägenhet.
Hans hus är stort och alla min grejer har haft en plats här i huset och nu ska dom bort härifrån och flytta in hos mig, i min lilla trea.
Hans hus, som har varit vårat hus.

känner en stor sorg. Varför?