Det var en återträff med gamla vänner igår. Jag var lycklig och glad omringad av vänner som betytt mycket och betyder mycket för mig. Alkoholen tog kraften ur mig, ångesten kom ridande över mig på natten. Det var måndag igår, hela helgen var även i alkoholens tecken. Alkohol har blivit ett sätt för mig att glömma, förtränga minnen och ett lugn svämmar över mig. Men som vanligt kommer ångesten dagen efter. Drack jag för mycket? Sa jag för mycket? Skrev jag för mycket? Folk frågade hur jag mådde, om jag hittat min plats i livet. Jag ljög: allt är bra, sa jag. Berusad gick jag hem till ensamheten. Mardrömmar om situationer som skulle kunna ha uppstått. Jag var glad när jag vaknade att det bara var drömmar. Att man kan drömma utan att det behöver betyda något, att det man sa och det man gjorde i drömmen, bara var en dröm och ingen verklighet.
Det sticks i armarna. Ångest. Försöker intala mig att det bara är ångest, kemisk ångest. Från alkoholen. Jag måste sluta dricka, ta en paus. Orka! Orka ta tag i mitt liv. Jag skäms! Jag skäms över mitt beteende, över att jag är som jag är, över att jag mår som jag mår. Måste bli bättre! Jag klarar av allt, jag måste ta hand om mig själv. Ta hand om den lilla flickan. Flickan som bor inom mig, som var liten en gång, men som nu blivit vuxen! Hon förtjänar att må bra!