Om 10 dagar är det 1 år sen som jag var otrogen för första gången. I juli är det 1 år sen som vi separerade. Tiden har gått fort. Alldeles för fort. Många killar har kommit och gått, men ingen har bestått. Varför?

Kille nummer 1, den jämnåriga, träffade jag några veckor innan jag beslutade för att separera. Han var nog den som fick mig att ta steget fullt ut. Jag hoppades att det skulle bli vi hela livet. Jag var livrädd för att vara ensam efter att ha levt samboliv hela mitt vuxna liv. Han ville också ha mig i sitt liv.
Han hjälpte mig med flytten in i min nya lägenhet, vi umgicks intensivt. Min familj var besvikna. Det gick ju alldeles för fort tyckte dom! Jag körde på och jag kan väl än idag inte utreda vad för relation vi hade och hur jag egentligen mådde i den relationen. Jag var alldeles för förvirrad efter uppbrottet från pappan till mitt barn. Jag var rädd för det nya livet som ensamstående mamma. Så rädd för att vara själv och ensam med min ångest.
Pappan till mitt barn grät hysteriskt när han fick reda på att jag hade träffat en ny, han vart sedan jättearg och jag fick vackert höra att jag hade förstört hela hans liv. Jag sa då att vi skulle försöka kämpa en sista gång. Gå i terapi, eller nåt. Han ville inte, det var totalt kört nu mellan oss.
Så jag harvade på med den jämnåriga. Levde på ruset av att leva lite farligt, leva lite så som man inte gör när man är mamma. Det var egentligen förbjudet det jag höll på med. Lämna min man, det trygga livet och byta ut det mot ett liv i ungkarlslya, med vin och ciggaretter, filmtittande, spontana roadtrips och galna krogkvällar. Men jag njöt på ett sätt och fick kickar av att vara galen. Mina gamla vänner, som jag och pappan till mitt barn hade haft som gemensamma vänner, vände mig ryggen. Dom sa att dom inte ville välja sida. Men jag förstod att dom redan hade valt sida. Dom hade valt hans sida. Offret. Dom tyckte så synd om honom, han var ju en sån bra kille. Vad var jag då? om inte jag var en bra tjej? Jag var så inne på mina kickar att jag helt glömde bort att tänka mig in i hur han kände sig.
Den jämnåriga, var ett dragplåster bort från den relation som jag längtade bort ifrån. Jag tyckte om honom, och försökte inbilla mig att jag älskade honom. Men det gjorde jag inte, för när nästa kille sprang in i mitt liv, var jag inte sen att greppa tag om honom med hela mitt hjärta. Kille nummer 2, den unga.
I 10 veckor, var vi "ett par" jag och den jämnåriga. Han hade precis berättat för alla sina vänner att han hade träffat en tjej och att han var lycklig. När jag samma kväll träffade den unga, visste jag med ens hur olycklig jag var med den jämnåriga.
3 dagar senare ville jag ha en paus från kille nummer 1, den jämnåriga. Han förstod inte, undrade om jag hade träffat en ny. Jag sa bara att jag ville vara själv och fundera. Ta en paus, utan nån störande relation som hindrade mig från att hitta mig själv. Han misstänkte hela tiden att jag hade träffat en ny, och det fick han senare bekräftat. I juli började vår tid tillsammans, och i september tog det slut. Precis så som jag hade gått från pappan till mitt barn till den jämnårige. Lika lätt hoppade jag över vidare till den unge, kille nummer två.
Så rädd för ångesten över att vara själv, så rädd för att inte ha någon tröstande och läkande vid min sida, så fanns det inte tid för någon övergångsperiod inför nästa relation. Ingen tid för paus, som jag hade egentligen hade sagt till den jämnårige. Nej, det fanns verkligen ingen önskan om paus emellan två relationer. Jag körde på och ännu en gång så överlappade jag relationerna.

Helt fel sätt. Jag vet. Så gör man bara inte.

Vi hade vår bröllopsdag för en tid sen. Hade vi fortfarande hållit ihop, så hade vi firat den. Kanske gått ut och ätit middag på någon restaurang. Vi kanske hade pratat om vårat barn, eller kanske våra barn. Hade vi kanske haft 2 barn nu om vi inte hade separerat? Vid den här tiden fär ett år sen mådde jag inte bra i vår relation. Men jag hade ännu inte snuddat vid tanken om att vi skulle gå skilda vägar. Vi hade lovat varandra att om det någonsin skulle brinna i knutarna att vi ville gå vidare med våra liv, utan varandra, så skulle vi kämpa. Vi lovade varandra att vi skulle kämpa tills vi inte orkade mera. Gjorde vi det då? Nej, vi orkade inte ens börja kämpa för att kämpa.

Vi hade våran bröllopsdag för en tid sen, det var vår första bröllopsdag sen vi gifte oss som vi var separerade. Det kändes konstigt. Riktigt konstigt när du berättade för mig att du hade träffat en ny tjej.
Jag vart illamående när jag fick höra. Det var tidig morgon när smset kom, jag hade inte sovit bra den natten, jag hade längtat efter att få sova länge och inte vakna förrän efter lunch. Men nu var det helt omöjligt. Jag mådde illa. Illa över att du ville presentera henne för vårat barn. Illamående över att hon inte skulle vara en bra för vårat barn. Hur lätt är det egentligen att förlita sig på att det är en BRA tjej? Känner illamående över att dom ska bli den perfekta familjen, som inte vi lyckades bli.
Istället för att sova vidare, för det kunde jag ju inte, drack jag 9 koppar kaffe, och åkte sedan in till city med min vigselring brännande i fickan. Nu var det dags. Jag ville sälja den, och för pengarna jag fick kunna shoppa bort min ångest. Jag förväntade mig minst 4000 kr, jag vart erbjudan 1500 kr. Jag tackade nej. Jag shoppade upp min lön istället.

Det var en återträff med gamla vänner igår. Jag var lycklig och glad omringad av vänner som betytt mycket och betyder mycket för mig. Alkoholen tog kraften ur mig, ångesten kom ridande över mig på natten. Det var måndag igår, hela helgen var även i alkoholens tecken. Alkohol har blivit ett sätt för mig att glömma, förtränga minnen och ett lugn svämmar över mig. Men som vanligt kommer ångesten dagen efter. Drack jag för mycket? Sa jag för mycket? Skrev jag för mycket? Folk frågade hur jag mådde, om jag hittat min plats i livet. Jag ljög: allt är bra, sa jag. Berusad gick jag hem till ensamheten. Mardrömmar om situationer som skulle kunna ha uppstått. Jag var glad när jag vaknade att det bara var drömmar. Att man kan drömma utan att det behöver betyda något, att det man sa och det man gjorde i drömmen, bara var en dröm och ingen verklighet.
Det sticks i armarna. Ångest. Försöker intala mig att det bara är ångest, kemisk ångest. Från alkoholen. Jag måste sluta dricka, ta en paus. Orka! Orka ta tag i mitt liv. Jag skäms! Jag skäms över mitt beteende, över att jag är som jag är, över att jag mår som jag mår. Måste bli bättre! Jag klarar av allt, jag måste ta hand om mig själv. Ta hand om den lilla flickan. Flickan som bor inom mig, som var liten en gång, men som nu blivit vuxen! Hon förtjänar att må bra!

Efter en tid, känns allt som har känts jobbigt tidigare, lite lite bättre. Jag är där nu. Nu känns det lättare. Bättre, på något sätt.
6 månader har gått. Både du och jag, som ensamstående föräldrar har skapat nya rutiner. Vårat barn har två stycken hem. Varannan vecka hos pappa och varannan vecka hos mamma. Det funkar bra. Men jag känner en sån stor sorg fortfarande. Varför kunde vi inte fortsätta vara tillsammans? Varför kunde inte vi vara två föräldrar som älskade varandra, precis som det ska vara. Precis som alla barn är värda att ha det så. Skulle vi inte ha kämpat mer? Jag frågade dig för en tid sen om vi inte skulle träffas och äta middag. Prata på tumanhand, prata om livet och prata om vad som gick snett. Du ville inte och mig gjorde det inte så mycket att du inte ville. Jag ville egentligen inte heller. Men det kändes bara så viktigt att fråga om vi skulle ta det samtalet och fråga vart vi idag stod och om stegen vi tog mot ett liv ännu längre ifrån varandra, verkligen var dom rätta stegen?
Nu vet vi, det blir aldrig vi igen. Vi vill inte. 6 månaders betänketid har gått ut, vi kan begära skilsmässa när vi vill och den går igenom när vi vill. Vi behöver bara sätta våra namn på ett papper.
Vi har gått igenom 8 månader som separerarade. Mycket har hänt, vårat barn har fyllt år, vi har fyllt år, nyår och påsk har passerat och även julen. Julen. En julafton som inte alls var sig lik. Efter Kalle anka kom du och hämtade vårat barn, precis som vi hade bestämt. Nu skulle ni åka och fira med din släkt. Du var uppklädd när du kom. Du hade din julslips och jag kunde se dina ögon tindra. Det finns något som du älskar mer än vårat barn och det är julen. Du tog med mig vårat barn och lämnade kvar mig med ett brustet hjärta. Jag saknade vårat barn nå otroligt den sista delen av julafton. Men jag visste att han hade det bra, tillsammans med dig och din fina släkt.
8 månader har gått sen jag tog beslutet, 4 månader kvar och sen har det gått 1 år. Vi har då klarat av det första året som åtskilda. Allt svåra vi sedan kommer gå igenom kommer inte att vara lika jobbigt längre. Nästa julafton kommer jag att komma hämta honom ifrån dig och lämna kvar dig. Det är min tur då. Och jag vet hur du kommer må, hur illa det kommer att kännas för dig och jag kommer att lida med dig.
Allt blir bättre med tiden. Man får aldrig tappa hoppet, aldrig tappa tron, livsglädjen och önskan om att få må bättre.
Jag är ledsen över allt jag har orsakat dig. Att jag sårade dig så. Förlåt. Men det var för våran skull. För vårat barns skull.

Tiden läker ALLA sår

Brevet damp ner i brevlådan i veckan. I brevet stod det att 10 mars kan vi först bli skilda enligt lagen. Jag har saknat våran tid när vi var en familj länge nu. Tiden när vi diskuterade om sonen skulle läggas klockan sju eller åtta, frågorna om den andra hade packat ner tillräckligt med blöjor när vi skulle på utflykt. Snacket som bara två föräldrar kan ha om sitt gemensamma barn. Ingen känner vårat barn lika bra som vi gör. Ingen kan någonsin förstå hur det är att älska vårat barn. Bara du och jag. Och nu är det slut mellan oss.
Jag funderar på att byta tillbaka mitt efternamn redan nu, försöka hitta tillbaka till vem jag var tidigare. Men det känns så definitivt då. Jag är osäker.

Sonen väcker mig på morgonen. Vill umgås, se på tv, dricka välling. Jag talar om att det är dagisdag idag. Han blir ledsen som alla andra morgnar dem här veckan. Vill inte åka dagis. Han vill vara hemma och leka idag. Vanlig 3 års trots? eller en längtan efter att vara med sin mamma? Eller kanske både och?
Jag sover dåligt på nätterna och sen upp tidigt med barnet om morgnarna. Är så trött så ögonen grusar sig, dricker massvis med kaffe och det hjälper något. Jag blir lite piggare men inte tillräckligt för att orka en hel dag med min busiga son.
Min mamma säger att det är viktigt för barn som har stora förändringar i sitt hem att få komma till dagis, för där är allt som vanligt i alla fall.
Jag litar på vad hon säger, måste nästan tro på det, för att orka, för att inte ta illa upp när sonen skriker när han lämnas på dagis.
En halvtimma kvar innan jag lämnar honom nu, kaffet är slut i koppen. Dags att börja morgon rutinen.

du vet väl att mamma aldrig lämnar dig?

http://youtube.com/watch?v=kRO7PxiIkeg

Ligger i huset, i sängen. På hans sida av sängen. Han är på jobbet. Jag ser att han har tagit av sig ringen, den ligger på nattduksbordet tillsammans med historieböckerna han brukar läsa innan han somnar.
Han måste alltid läsa innan han sover. Spelar ingen roll om det bara är en sida eller två, även fast han är trött, så måste han läsa.
Jag är här för att packa ihop mina saker.
Byrån, som jag tog med mig till lägenheten för två veckor sen, plockade jag ur alla lådor och la upp på matsalsbordet. I helgen ska han ha kalas för vårat barn och då ska alla grejer vara borta. Jag orkar egentligen inte ta med mig sakerna, vill lämna kvar allt. Sakerna är mina, men vet inte vart jag ska lägga allt i min nya lägenhet.
Hans hus är stort och alla min grejer har haft en plats här i huset och nu ska dom bort härifrån och flytta in hos mig, i min lilla trea.
Hans hus, som har varit vårat hus.

känner en stor sorg. Varför?