Om 10 dagar är det 1 år sen som jag var otrogen för första gången. I juli är det 1 år sen som vi separerade. Tiden har gått fort. Alldeles för fort. Många killar har kommit och gått, men ingen har bestått. Varför?

Kille nummer 1, den jämnåriga, träffade jag några veckor innan jag beslutade för att separera. Han var nog den som fick mig att ta steget fullt ut. Jag hoppades att det skulle bli vi hela livet. Jag var livrädd för att vara ensam efter att ha levt samboliv hela mitt vuxna liv. Han ville också ha mig i sitt liv.
Han hjälpte mig med flytten in i min nya lägenhet, vi umgicks intensivt. Min familj var besvikna. Det gick ju alldeles för fort tyckte dom! Jag körde på och jag kan väl än idag inte utreda vad för relation vi hade och hur jag egentligen mådde i den relationen. Jag var alldeles för förvirrad efter uppbrottet från pappan till mitt barn. Jag var rädd för det nya livet som ensamstående mamma. Så rädd för att vara själv och ensam med min ångest.
Pappan till mitt barn grät hysteriskt när han fick reda på att jag hade träffat en ny, han vart sedan jättearg och jag fick vackert höra att jag hade förstört hela hans liv. Jag sa då att vi skulle försöka kämpa en sista gång. Gå i terapi, eller nåt. Han ville inte, det var totalt kört nu mellan oss.
Så jag harvade på med den jämnåriga. Levde på ruset av att leva lite farligt, leva lite så som man inte gör när man är mamma. Det var egentligen förbjudet det jag höll på med. Lämna min man, det trygga livet och byta ut det mot ett liv i ungkarlslya, med vin och ciggaretter, filmtittande, spontana roadtrips och galna krogkvällar. Men jag njöt på ett sätt och fick kickar av att vara galen. Mina gamla vänner, som jag och pappan till mitt barn hade haft som gemensamma vänner, vände mig ryggen. Dom sa att dom inte ville välja sida. Men jag förstod att dom redan hade valt sida. Dom hade valt hans sida. Offret. Dom tyckte så synd om honom, han var ju en sån bra kille. Vad var jag då? om inte jag var en bra tjej? Jag var så inne på mina kickar att jag helt glömde bort att tänka mig in i hur han kände sig.
Den jämnåriga, var ett dragplåster bort från den relation som jag längtade bort ifrån. Jag tyckte om honom, och försökte inbilla mig att jag älskade honom. Men det gjorde jag inte, för när nästa kille sprang in i mitt liv, var jag inte sen att greppa tag om honom med hela mitt hjärta. Kille nummer 2, den unga.
I 10 veckor, var vi "ett par" jag och den jämnåriga. Han hade precis berättat för alla sina vänner att han hade träffat en tjej och att han var lycklig. När jag samma kväll träffade den unga, visste jag med ens hur olycklig jag var med den jämnåriga.
3 dagar senare ville jag ha en paus från kille nummer 1, den jämnåriga. Han förstod inte, undrade om jag hade träffat en ny. Jag sa bara att jag ville vara själv och fundera. Ta en paus, utan nån störande relation som hindrade mig från att hitta mig själv. Han misstänkte hela tiden att jag hade träffat en ny, och det fick han senare bekräftat. I juli började vår tid tillsammans, och i september tog det slut. Precis så som jag hade gått från pappan till mitt barn till den jämnårige. Lika lätt hoppade jag över vidare till den unge, kille nummer två.
Så rädd för ångesten över att vara själv, så rädd för att inte ha någon tröstande och läkande vid min sida, så fanns det inte tid för någon övergångsperiod inför nästa relation. Ingen tid för paus, som jag hade egentligen hade sagt till den jämnårige. Nej, det fanns verkligen ingen önskan om paus emellan två relationer. Jag körde på och ännu en gång så överlappade jag relationerna.

Helt fel sätt. Jag vet. Så gör man bara inte.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vi hade vår bröllopsdag för en tid sen. Hade vi fortfarande hållit ihop, så hade vi firat den. Kanske gått ut och ätit middag på någon restaurang. Vi kanske hade pratat om vårat barn, eller kanske våra barn. Hade vi kanske haft 2 barn nu om vi inte h...

Det var en återträff med gamla vänner igår. Jag var lycklig och glad omringad av vänner som betytt mycket och betyder mycket för mig. Alkoholen tog kraften ur mig, ångesten kom ridande över mig på natten. Det var måndag igår, hela helgen var även i a...

Efter en tid, känns allt som har känts jobbigt tidigare, lite lite bättre. Jag är där nu. Nu känns det lättare. Bättre, på något sätt. 6 månader har gått. Både du och jag, som ensamstående föräldrar har skapat nya rutiner. Vårat barn har två stycke...

Brevet damp ner i brevlådan i veckan. I brevet stod det att 10 mars kan vi först bli skilda enligt lagen. Jag har saknat våran tid när vi var en familj länge nu. Tiden när vi diskuterade om sonen skulle läggas klockan sju eller åtta, frågorna om den ...

Sonen väcker mig på morgonen. Vill umgås, se på tv, dricka välling. Jag talar om att det är dagisdag idag. Han blir ledsen som alla andra morgnar dem här veckan. Vill inte åka dagis. Han vill vara hemma och leka idag. Vanlig 3 års trots? eller en län...