Efter en tid, känns allt som har känts jobbigt tidigare, lite lite bättre. Jag är där nu. Nu känns det lättare. Bättre, på något sätt.
6 månader har gått. Både du och jag, som ensamstående föräldrar har skapat nya rutiner. Vårat barn har två stycken hem. Varannan vecka hos pappa och varannan vecka hos mamma. Det funkar bra. Men jag känner en sån stor sorg fortfarande. Varför kunde vi inte fortsätta vara tillsammans? Varför kunde inte vi vara två föräldrar som älskade varandra, precis som det ska vara. Precis som alla barn är värda att ha det så. Skulle vi inte ha kämpat mer? Jag frågade dig för en tid sen om vi inte skulle träffas och äta middag. Prata på tumanhand, prata om livet och prata om vad som gick snett. Du ville inte och mig gjorde det inte så mycket att du inte ville. Jag ville egentligen inte heller. Men det kändes bara så viktigt att fråga om vi skulle ta det samtalet och fråga vart vi idag stod och om stegen vi tog mot ett liv ännu längre ifrån varandra, verkligen var dom rätta stegen?
Nu vet vi, det blir aldrig vi igen. Vi vill inte. 6 månaders betänketid har gått ut, vi kan begära skilsmässa när vi vill och den går igenom när vi vill. Vi behöver bara sätta våra namn på ett papper.
Vi har gått igenom 8 månader som separerarade. Mycket har hänt, vårat barn har fyllt år, vi har fyllt år, nyår och påsk har passerat och även julen. Julen. En julafton som inte alls var sig lik. Efter Kalle anka kom du och hämtade vårat barn, precis som vi hade bestämt. Nu skulle ni åka och fira med din släkt. Du var uppklädd när du kom. Du hade din julslips och jag kunde se dina ögon tindra. Det finns något som du älskar mer än vårat barn och det är julen. Du tog med mig vårat barn och lämnade kvar mig med ett brustet hjärta. Jag saknade vårat barn nå otroligt den sista delen av julafton. Men jag visste att han hade det bra, tillsammans med dig och din fina släkt.
8 månader har gått sen jag tog beslutet, 4 månader kvar och sen har det gått 1 år. Vi har då klarat av det första året som åtskilda. Allt svåra vi sedan kommer gå igenom kommer inte att vara lika jobbigt längre. Nästa julafton kommer jag att komma hämta honom ifrån dig och lämna kvar dig. Det är min tur då. Och jag vet hur du kommer må, hur illa det kommer att kännas för dig och jag kommer att lida med dig.
Allt blir bättre med tiden. Man får aldrig tappa hoppet, aldrig tappa tron, livsglädjen och önskan om att få må bättre.
Jag är ledsen över allt jag har orsakat dig. Att jag sårade dig så. Förlåt. Men det var för våran skull. För vårat barns skull.

Tiden läker ALLA sår