Brevet damp ner i brevlådan i veckan. I brevet stod det att 10 mars kan vi först bli skilda enligt lagen. Jag har saknat våran tid när vi var en familj länge nu. Tiden när vi diskuterade om sonen skulle läggas klockan sju eller åtta, frågorna om den andra hade packat ner tillräckligt med blöjor när vi skulle på utflykt. Snacket som bara två föräldrar kan ha om sitt gemensamma barn. Ingen känner vårat barn lika bra som vi gör. Ingen kan någonsin förstå hur det är att älska vårat barn. Bara du och jag. Och nu är det slut mellan oss.
Jag funderar på att byta tillbaka mitt efternamn redan nu, försöka hitta tillbaka till vem jag var tidigare. Men det känns så definitivt då. Jag är osäker.