Om 10 dagar är det 1 år sen som jag var otrogen för första gången. I juli är det 1 år sen som vi separerade. Tiden har gått fort. Alldeles för fort. Många killar har kommit och gått, men ingen har bestått. Varför?

Kille nummer 1, den jämnåriga, träffade jag några veckor innan jag beslutade för att separera. Han var nog den som fick mig att ta steget fullt ut. Jag hoppades att det skulle bli vi hela livet. Jag var livrädd för att vara ensam efter att ha levt samboliv hela mitt vuxna liv. Han ville också ha mig i sitt liv.
Han hjälpte mig med flytten in i min nya lägenhet, vi umgicks intensivt. Min familj var besvikna. Det gick ju alldeles för fort tyckte dom! Jag körde på och jag kan väl än idag inte utreda vad för relation vi hade och hur jag egentligen mådde i den relationen. Jag var alldeles för förvirrad efter uppbrottet från pappan till mitt barn. Jag var rädd för det nya livet som ensamstående mamma. Så rädd för att vara själv och ensam med min ångest.
Pappan till mitt barn grät hysteriskt när han fick reda på att jag hade träffat en ny, han vart sedan jättearg och jag fick vackert höra att jag hade förstört hela hans liv. Jag sa då att vi skulle försöka kämpa en sista gång. Gå i terapi, eller nåt. Han ville inte, det var totalt kört nu mellan oss.
Så jag harvade på med den jämnåriga. Levde på ruset av att leva lite farligt, leva lite så som man inte gör när man är mamma. Det var egentligen förbjudet det jag höll på med. Lämna min man, det trygga livet och byta ut det mot ett liv i ungkarlslya, med vin och ciggaretter, filmtittande, spontana roadtrips och galna krogkvällar. Men jag njöt på ett sätt och fick kickar av att vara galen. Mina gamla vänner, som jag och pappan till mitt barn hade haft som gemensamma vänner, vände mig ryggen. Dom sa att dom inte ville välja sida. Men jag förstod att dom redan hade valt sida. Dom hade valt hans sida. Offret. Dom tyckte så synd om honom, han var ju en sån bra kille. Vad var jag då? om inte jag var en bra tjej? Jag var så inne på mina kickar att jag helt glömde bort att tänka mig in i hur han kände sig.
Den jämnåriga, var ett dragplåster bort från den relation som jag längtade bort ifrån. Jag tyckte om honom, och försökte inbilla mig att jag älskade honom. Men det gjorde jag inte, för när nästa kille sprang in i mitt liv, var jag inte sen att greppa tag om honom med hela mitt hjärta. Kille nummer 2, den unga.
I 10 veckor, var vi "ett par" jag och den jämnåriga. Han hade precis berättat för alla sina vänner att han hade träffat en tjej och att han var lycklig. När jag samma kväll träffade den unga, visste jag med ens hur olycklig jag var med den jämnåriga.
3 dagar senare ville jag ha en paus från kille nummer 1, den jämnåriga. Han förstod inte, undrade om jag hade träffat en ny. Jag sa bara att jag ville vara själv och fundera. Ta en paus, utan nån störande relation som hindrade mig från att hitta mig själv. Han misstänkte hela tiden att jag hade träffat en ny, och det fick han senare bekräftat. I juli började vår tid tillsammans, och i september tog det slut. Precis så som jag hade gått från pappan till mitt barn till den jämnårige. Lika lätt hoppade jag över vidare till den unge, kille nummer två.
Så rädd för ångesten över att vara själv, så rädd för att inte ha någon tröstande och läkande vid min sida, så fanns det inte tid för någon övergångsperiod inför nästa relation. Ingen tid för paus, som jag hade egentligen hade sagt till den jämnårige. Nej, det fanns verkligen ingen önskan om paus emellan två relationer. Jag körde på och ännu en gång så överlappade jag relationerna.

Helt fel sätt. Jag vet. Så gör man bara inte.

Vi hade vår bröllopsdag för en tid sen. Hade vi fortfarande hållit ihop, så hade vi firat den. Kanske gått ut och ätit middag på någon restaurang. Vi kanske hade pratat om vårat barn, eller kanske våra barn. Hade vi kanske haft 2 barn nu om vi inte hade separerat? Vid den här tiden fär ett år sen mådde jag inte bra i vår relation. Men jag hade ännu inte snuddat vid tanken om att vi skulle gå skilda vägar. Vi hade lovat varandra att om det någonsin skulle brinna i knutarna att vi ville gå vidare med våra liv, utan varandra, så skulle vi kämpa. Vi lovade varandra att vi skulle kämpa tills vi inte orkade mera. Gjorde vi det då? Nej, vi orkade inte ens börja kämpa för att kämpa.

Vi hade våran bröllopsdag för en tid sen, det var vår första bröllopsdag sen vi gifte oss som vi var separerade. Det kändes konstigt. Riktigt konstigt när du berättade för mig att du hade träffat en ny tjej.
Jag vart illamående när jag fick höra. Det var tidig morgon när smset kom, jag hade inte sovit bra den natten, jag hade längtat efter att få sova länge och inte vakna förrän efter lunch. Men nu var det helt omöjligt. Jag mådde illa. Illa över att du ville presentera henne för vårat barn. Illamående över att hon inte skulle vara en bra för vårat barn. Hur lätt är det egentligen att förlita sig på att det är en BRA tjej? Känner illamående över att dom ska bli den perfekta familjen, som inte vi lyckades bli.
Istället för att sova vidare, för det kunde jag ju inte, drack jag 9 koppar kaffe, och åkte sedan in till city med min vigselring brännande i fickan. Nu var det dags. Jag ville sälja den, och för pengarna jag fick kunna shoppa bort min ångest. Jag förväntade mig minst 4000 kr, jag vart erbjudan 1500 kr. Jag tackade nej. Jag shoppade upp min lön istället.